jag är en sån person som aldrig
velat växa upp. jag visste redan i
åttan att kompisarna man hade
skulle man glida ifrån...
jag saknar alla jag någonsin
haft en vänrelation till.
jag har så många starka minnen som ligger mig varmt om hjärtat och som för andra kanske inte betyder lika mycket.
det kan handla om sena sommarkvällar, och kalla vintrar. alltifrån en fika till ett disco. en fotbollsträning till en fylla.
en värmande kram till en mysig långpromenad. jag värderade varenda sekund med mina vänner väldigt högt. jag har nog alltid varit "lite äldre" i sinnet men också jäkligt naiv såklart.
i nian kände jag slutet, jaha, nu splittras vi. nu sker det verkligen.
nu får vi inte vara ansvarslösa längre.
nu måste vi börja tänka på framtiden.
in i verkligheten med er!
även om jag älskade gymnasiet så avgudade jag högstadiet. fatta friheten man hade. jag älskade min skola lika mycket som jag hatade lärarna.
jag hatade glåporden jag fick utså lika mycket som jag älskade mina vänner.
jag älskade discon även om det ansågs som töntigt. jag hatar att jag inte stod på mig mer gällande vissa saker.
jag gjorde vad jag kunde, det var bara det att vuxenvärlden svek mig i tidig ålder. jag hade noll respekt för äldre.
i helvete att jag skulle bli vuxen.
bli en av dom? en tråkig jävla människa med fasta rutiner och en vardag man vill spy på. aldrig! än idag har jag svårt för äldre människor, än idag ser jag svek i barn och ungdomars ögon. ingenting har förändrats, tiden har faktiskt stått stilla. betyder det att jag har vuxit upp ändå? och när hände det isånnafall?
har verkligheten hunnit ikapp mig?
vilken jävel, jag som varit så snabb!