Julian hade i fyra månader kolik. han skrek, och skrek och skrek att jag trodde vi skulle bli sjuka i huvudet. under den tiden blev jag deprimerad eftersom jag aldrig ville gå ut, inte ens med honom i vagnen. jag isolerade mig själv för att det kändes lättast så. Minea har varit världens lugnaste flicka fram till i lördags. hon skriker så fort man lägger ner henne och magknipen kommer åter efter måltiderna. man tror att man ska vara härdad efter ett kolikbarn, MEN nu klarar jag verkligen ingenting. jag får panik så fort hon gnyr lite. jag blir liksom påmind om hur vi hade det med Julian. det orkar jag inte. detta får mig att vilja sluta amma. nu måste ju jag sluta äta något, vad det är vet jag ju inte än. jag vill kunna äta precis som jag gjort hittills, jävla skit. varför får jag två barn i samma vecka? varför måste det bli två akuta snitt? varför måste båda vara känsliga mot något att jag tappar gnistan till att amma? åhhh vad less jag blir! stavgång är förresten sjukt underbart. jag går varenda dag nu, älskart!