2012-06-19
igår var vi på sjukhuset jag och Minea.
hon skulle vägas.
lillan hade gått upp för lite och nu måste jag amma
var tredje timma istället för var fjärde.
det är riktigt segt, speciellt på nätterna då hon
är vaken ända tills nästa matning.
sömn är något jag får vänta med tills kidsen
flyttat hemifrån tror jag.
idag ska papi hämta oss för att vi ska ner
på dollarstore och sedan åka vidare till apoteket.
sen lär väl tiden runnit ut och jag måste hem och amma typ.
imorgon ska vi på bvc och väga ännu en gång.
går hon inte upp i vikt som hon ska kanske hon behöver tillägg.
eller så kanske jag ska börja halsa grädde varje morgon?
näe, nu ska jag hitta på något vettigt innan det är dags
att väcka lilltjejen för matning again. pussss!
2012-06-17
nu är vi äntligen hemma. blev utskrivna i fredags men ska tillbaka imorgon
för vägning. nu börjar man landa här hemma också, trots att det närmar
sig flytt snart. 2a juli får vi nycklarna och då blir vi äntligen torvallabor igen.
med Minea går det bra, hon har problem med magen precis som Julian
hade, men med lite massage så mår hon som en riktig liten prinsessa.
hon är väldigt lugn jämfört med storebror som hade kolik, så det känns
också väldigt nytt med en bäbis som i stort sett är nöjd hela tiden, haha.
det känns väldigt bra att vara tvåbarnsmamma och nu är vi nöjda.
en graviditet till vågar varken jag eller Christian.
något är ju fel eftersom jag inte går längre än v.34
jag skulle aldrig riskera ett barns liv igen, det är ju faktiskt
så att Minea kunde ha dött om jag inte lyssnat på min kropp i rätt tid.
men ändå trycker folk ur sig
- så känner ni kanske nu, men ni hinner glömma.
eh? nej. en förlossning som är painintheass kanske man 'glömmer.'
eller hur lite man faktiskt får sova dom första åren glömmer man också
när man ser en söt liten bäbis och bestämmer sig för att skaffa en till.
men två graviditeter som kunde ha kostat båda mina barns liv
är något jag aldrig i mitt liv kommer att glömma och därför
blir det inga mer barn för våran del nu.
nu ska jag väcka storkillen som lyckats somna på soffan,
som förresten är världens goaste storebror -v-
2012-06-05
klockan är halv fem och
Minea har precis käkat.
idag blir hon en vecka gammal.
tiden har gått fortare än vad som känts.
2012-06-03
hellu!
nu är jag & Minea alldeles ensamma här på prematuren.
Christian och Julian åkte iväg med en massa grejer hem. dom ska sova hemma ikväll och imorgon ska
lillkillen få gå på dagis.
själv ska jag försöka bege mig på staden imorgon och köpa amningslinnen.
behöver komma iväg lite, sitter ju bara innanför dessa väggar varenda dag vilket är otroligt segt.
önskar att jag kunde haft med mig
Minea, men hon är ju alldeles för
liten och infektionskänslig för det.
vet inte om jag nämnt det men
orsaken till hennes ostabila tillstånd
där ett tag berodde ju på att hon
haft syrebrist inuti magen och vid födseln. ingen kan säga hur länge hon
haft syrebrist i magen och det finns ingen förklaring till varför mitt fostervatten försvunnit så pass fort.
läkaren säger att detta är ett
väldigt ovanligt fall. men det är väl
klart att jag alltid ska råka ut för
udda och osannolika saker.
btw, när jag låg nere på bb
och barnmorskan K trädde in
genom rummet frågade jag en
annan bm hur detta kunde ske då
det ska stå i min journal att hon
är portad. min bm på mvc
hade alltså inte fyllt i detta fick jag
reda på senare så henne ska jag
fasiken ta och ringa imorgon!
tack till alla underbara, fina människor
som grattat eller stöttat oss.
ni är för härliga <3 puss&kram
2012-06-02
i vecka 29 var jag in på förlossningen
pga smärta i magen. då la dom
in mig över natten och jag fick
ett rum på bb.
då fick jag träffa en barnmorska
som var hemsk. jag ogillade henne
skarpt och det var uppenbart att denna
kvinna jobbade på helt fel ställe.
till min bm i torvalla sa jag att jag
aldrig ville stöta på henne igen.
min bm undrade varför och jag förklarade. jag bad henne 'porta'
denna kvinna från min förlossning så
jag bad henne skriva det i min journal.
i onsdags ville jag upp tidigt och duscha efter operationen.
Christian säger åt någon och dom säger att jag ska få hjälp med att ta mig ur sängen osv.
in på vårat rum kommer denna hemska
kvinna och Christian kände först inte igen henne. när dom sedan skakade hand kom han på direkt.
jag som låg med ryggen emot
sträckte upp handen för att hälsa.
när hon står bredvid och sträcker ut
sin hand mot min så tar jag genast
ner handen och ber henne lämna rummet. vi kallar henne K och såhär var våran lilla diskussion.
jag - nej, jag vill byta barnmorska.
k - jaha?
jag - ja, du är inte välkommen här. gå ut!!
k - ne nu förstår jag inte??
jag - ne men jag vill inte ha dig bara, kan du gå ut härifrån?
k - ne nu måste jag tänka..
christian - gör det utanför. gå ut nu!
k - vad har jag gjort?
christian - ja vi kommer inte överens helt enkelt så nu får du ta och gå ut.
jag - det ska stå i min journal att du
inte får komma in så jag vill att du går!!
k - konstigt, hmmm nu måste jag tänka.
jag - ja men gör det utanför!!!!
k - ne nu förstår jag inte, jag ska gå och kolla...
hon är en hemsk människa därav
min hårdhet mot henne.
igår var jag återigen ner på bb
för att få en spruta. (ska ta den i sju dagar) och sitter och väntar på någon som kan ta den åt mig.
självklart kommer K i korridoren
och frågar om jag ska ta spruta.
k - ska du ta spruta?
jag - ja
k - bra, då kan du följa med här.
jag - nä jag vill att någonannan tar den!
k - a men det är bara jag här.
jag - happ, men då väntar jag.
jag vägrar ta emot vård av henne.
hon är hemsk. jag har aldrig stött på
en liknande människa i mitt liv.
2012-06-01
fredagen den 25/5 hade jag tid för tillväxtultraljud.
allting såg väldigt bra ut och det fanns tillräckligt med fostervatten.
måndagen den 28/5 upptäckte jag mindre
aktivitet i magen. 12.00 samma dag hade jag tid hos
bm i torvalla. när jag väl var där & fick höra hjärtljuden
blev jag lugn och tänkte att Minea bara var lite trött.
Tisdag den 29/5 hade jag fortfarande inte noterat
någon spark eller kraftiga rörelser vilket gjorde mig orolig.
ringde in till förlossningen och fick komma dit när
jag ville. först tog jag en snabbdusch, chrippa
lämnade julian på dagis och sedan tog jag bussen in.
vid sjukhuset mötte christian upp mig
eftersom han cyklade in.
väl inne på förlossningen sattes en ctg
på mig och hjärtljuden hördes vilket gjorde att
vi andades ut. efter en stund kommer en bm in och
kikar på kurvan. hon river av den och springer iväg,
tillkallar doktor och då förstod vi att något var fel.
ett ultraljud görs väldigt snabbt, och det konstateras
att lillan inte alls mådde bra och att fostervattnet
nästan var borta. doktorn säger att det åter blir ett akutsnitt
och att det är bråttom. jag hann inte ens byta överdel.
jag rullas ner och blir stucken i både rygg
och händer. alla hälsar och berättar deras uppgifter.
jag får bedövning och den gick jättebra att ta den här gången.
när jag väl tappar känseln i kroppen börjar dom
förbereda för att skära i mig.
det blir i samma snitt som tidigare
och jag ligger där och tänker att det
tar så fruktansvärt lång tid.
14.01 hördes ett svagt skrik och sedan springer
dom iväg med henne. jag frågade om det blev en tjej
som det var sagt och får till svars ett ja som värmde hela mig.
hon fick hjälp att andas i 12-14 minuter
och christian var med henne under tiden.
efter en stund kommer han tillbaka till mig
och säger att det gått bra och att hon ska
upp på prematuren.
jag blir sydd och sedan uppkörd till bb.
efter tre timmar är det äntligen min tur att få
träffa den lilla sessan. hon hade varit väldigt
slapp och omtöcknad men verkade ändå må rätt bra.
första natten sov jag själv på bb.
christian hemma med julian och
minea uppe på prematuren.
vid 01.00 kommer två barnmorskor
in och hämtar mig, (jag hade fortfarande inte somnat)
dom säger att läkaren vill att jag ska komma upp.
läget har försämrats, hon har fått kramper och behöver hjälp
att syresättas. där ligger jag i min säng, hon i hennes
och jag ser hur dom håller på med en massa saker runtomkring mitt lilla barn.
det fanns ingenting jag kunde göra i den stunden för min
älskade dotter mer än att befinna mig i samma rum.
dom satte EEG vilket är fyra nålar i huvudet.
hon hade slangar överallt och en mask som gjorde
att man inte kunde se hennes vackra ansikte lika bra.
båda händerna var lindade eftersom hon hade
infarter där. (man kan ta prover, och ge medicin genom dessa)
efter någon timme blev det lite mer stabilt och jag
rullades ner på bb igen.
inte en blund sov jag den natten.
trots min stora operation & min utmattning.
ögonen sved och smärtan grät jag mig igenom även då jag fått smärtstillande.
på morgonen kunde jag äntligen ringa och berätta
om det hemska som hänt under natten för christian.
klockan sju kom han till mig.
jag fick hjälp till duschen och sedan kunde
vi åka upp till henne.
hon hade krampat hela natten och nu levde vi i ovisshet.
ingen kunde säga någonting.
tiden gick och vi glömde bort att äta, sova och slappna av.
vi glömde bort allting i stort sätt.
minuter kändes som timmar..
när första glädjande beskedet kom
kunde vi inte riktigt ta till oss det.
man var fortfarande väldigt orolig och
vågade inte riktigt hoppas på något.
slang efter slang togs bort och medicinerna
minskade. nu började man våga släppa loss
känslorna och verkligen ta henne till sig på riktigt.
idag fick hon en ny säng. (innan låg hon i öppen kuvös)
och fick även flytta in till vårat rum.
inatt sover hon ute på avdelningen eftersom
hon äter varannan timme.
nu är vi fyra, och inatt ska julian sova här för första gången.
älskade lillkillen har nu blivit storebror.
jag och christian är tvåbarnsföräldrar & jag är så himla tacksam över mitt liv.
Minea Angelina Bylund Grääs ♥
