FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

fredagen den 25/5 hade jag tid för tillväxtultraljud.
allting såg väldigt bra ut och det fanns tillräckligt med fostervatten.

måndagen den 28/5 upptäckte jag mindre
aktivitet i magen. 12.00 samma dag hade jag tid hos
bm i torvalla. när jag väl var där & fick höra hjärtljuden
blev jag lugn och tänkte att Minea bara var lite trött.

Tisdag den 29/5 hade jag fortfarande inte noterat
någon spark eller kraftiga rörelser vilket gjorde mig orolig.
ringde in till förlossningen och fick komma dit när
jag ville. först tog jag en snabbdusch, chrippa
lämnade julian på dagis och sedan tog jag bussen in.
vid sjukhuset mötte christian upp mig
eftersom han cyklade in.

väl inne på förlossningen sattes en ctg
på mig och hjärtljuden hördes vilket gjorde att
vi andades ut. efter en stund kommer en bm in och
kikar på kurvan. hon river av den och springer iväg,
tillkallar doktor och då förstod vi att något var fel.

ett ultraljud görs väldigt snabbt, och det konstateras
att lillan inte alls mådde bra och att fostervattnet
nästan var borta. doktorn säger att det åter blir ett akutsnitt
och att det är bråttom. jag hann inte ens byta överdel.

jag rullas ner och blir stucken i både rygg
och händer. alla hälsar och berättar deras uppgifter.
jag får bedövning och den gick jättebra att ta den här gången.
när jag väl tappar känseln i kroppen börjar dom
förbereda för att skära i mig.
det blir i samma snitt som tidigare
och jag ligger där och tänker att det
tar så fruktansvärt lång tid.

14.01 hördes ett svagt skrik och sedan springer
dom iväg med henne. jag frågade om det blev en tjej
som det var sagt och får till svars ett ja som värmde hela mig.

hon fick hjälp att andas i 12-14 minuter
och christian var med henne under tiden.
efter en stund kommer han tillbaka till mig
och säger att det gått bra och att hon ska
upp på prematuren.

jag blir sydd och sedan uppkörd till bb.
efter tre timmar är det äntligen min tur att få
träffa den lilla sessan. hon hade varit väldigt
slapp och omtöcknad men verkade ändå må rätt bra.

första natten sov jag själv på bb.
christian hemma med julian och
minea uppe på prematuren.
vid 01.00 kommer två barnmorskor
in och hämtar mig, (jag hade fortfarande inte somnat)
dom säger att läkaren vill att jag ska komma upp.
läget har försämrats, hon har fått kramper och behöver hjälp
att syresättas. där ligger jag i min säng, hon i hennes
och jag ser hur dom håller på med en massa saker runtomkring mitt lilla barn.

det fanns ingenting jag kunde göra i den stunden för min
älskade dotter mer än att befinna mig i samma rum.
dom satte EEG vilket är fyra nålar i huvudet.
hon hade slangar överallt och en mask som gjorde
att man inte kunde se hennes vackra ansikte lika bra.
båda händerna var lindade eftersom hon hade
infarter där. (man kan ta prover, och ge medicin genom dessa)
efter någon timme blev det lite mer stabilt och jag
rullades ner på bb igen.
inte en blund sov jag den natten.
trots min stora operation & min utmattning.
ögonen sved och smärtan grät jag mig igenom även då jag fått smärtstillande.

på morgonen kunde jag äntligen ringa och berätta
om det hemska som hänt under natten för christian.
klockan sju kom han till mig.
jag fick hjälp till duschen och sedan kunde
vi åka upp till henne.
hon hade krampat hela natten och nu levde vi i ovisshet.

ingen kunde säga någonting.

tiden gick och vi glömde bort att äta, sova och slappna av.
vi glömde bort allting i stort sätt.
minuter kändes som timmar..

när första glädjande beskedet kom
kunde vi inte riktigt ta till oss det.
man var fortfarande väldigt orolig och
vågade inte riktigt hoppas på något.
slang efter slang togs bort och medicinerna
minskade. nu började man våga släppa loss
känslorna och verkligen ta henne till sig på riktigt.

idag fick hon en ny säng. (innan låg hon i öppen kuvös)
och fick även flytta in till vårat rum.
inatt sover hon ute på avdelningen eftersom
hon äter varannan timme.

nu är vi fyra, och inatt ska julian sova här för första gången.
älskade lillkillen har nu blivit storebror.
jag och christian är tvåbarnsföräldrar & jag är så himla tacksam över mitt liv.


Minea Angelina Bylund Grääs ♥