jag är så less...
Minea vägrar somna utan att
man ska ligga bredvid och
hålla handen, stoppa i nappen
som hon ständigt tappar och helst
klappa henne på rumpan.
livet blir så förbannat begränsat.

"gå ut och gå med henne i vagnen"
jaaaaaa jag vet!!!! hon somnar då, men så fort man kommer in vaknar hon igen.
precis som Julian gjorde.
hon kan inte ens sova längre än
5 min på balkongen för då står
vagnen still. det funkar inte för fröken.
men jag orkar inte vagga, gå ut och gå
eller ägna halva mina dagar i sängen längre. nu är det sluttramsat tjejen!

nu tog jag striden.
la ner henne i vagnen inne
och gick därifrån.
jag gick dit och gav henne
nappen 1456 ggr ungefär och nu
efter en halvtimmes kämpade
gav hon äntligen med sig.
MIRAKEL!!!

man kommer till en punkt då man
inte orkar längre. nu har jag nått den.
hon ligger och skriker en stund och
jag går dit efter någon minut.
säger att hon ska sova, ger henne
nappen och går igen.
innan jag fick barn tyckte jag det
lät så jävla hemskt. men när man
provat precis allting annat så lovar
jag att man är så less och slut i huvudet
att man bara vill få barnet att sova.

nu har inte vi haft den turen att
ha barn som utan protest somnar
själva. vi har varit tvungna att gå
sönder golven, guppa sängen och
behandlat dom som gudar typ.
man orkar det ett tag, men sen vill
man fan i mig bara gå därifrån.
eller lämna hemmet helt..

har man dessutom haft kolik
att tampas med i månader innan
så vill man ibland bara få vara ifred.

att ha fått två ungar med kolik
är bland det jävligaste jag varit
med om här i livet. inte en enda gång
har vi kunnat njuta av den "underbara"
bebistiden som det så himmelskt kallas.
både jag och Christian har längtat
efter att dom ska växa upp.
jävla bebistid, du suger!
vi har också haft turen på våran sida
att få båda barnen i v.34
vad är oddsen på det liksom?
då har vi haft denna förbannade
bebistid ännu längre..
nä fyfarao.

vilket klagoinlägg detta blev nudå.
men bloggen är till för mig och jag
avreagerar mig bäst genom ord.
så tack för mig!