snart blir våran lilla tjej ett år.
och jag hade tänkt summera
året som gått från det att
hon kom till världen.

det är mycket delade känslor
över maj månad 2012.
min fina underbara vän
förlorade sin 5 veckor gamla
son och hela världen stod still.
jag bröt ihop och var helt
förtvivlad över det som hänt.
ingen förtjänade att få bli
mamma mer, och jag led med
henne så det gjorde ont ändå
in i själen.

tre dagar senare
åkte vi in till förlossningen
efter minskade fosterrörelser
vilket kan vara vanligt i v.34
så jag trodde bara det skulle
bli en vanlig rutinkoll så jag
kunde åka hem och städa sen.
vi kom aldrig hem den dagen,
ett akut kejsarsnitt fick göras
ännu en gång och både jag &
Christian hamnade i chock.
våran bebis höll på att ge upp
där inne i magen.
hon hade fått syrebrist
och vi förstod absolut ingenting.
jag trodde det skulle bli som
med Julian, men han föddes frisk
i v.34 och det är ingenfara alls (oftast)
att födas i den veckan om barnet
mår bra. det gjorde inte Minea.
och när jag fick se henne för
första gången uppe på
prematuren förstod jag inte
hur hon kunde se så "livlös"
ut. hon var ju inte alls
lika pigg som Julian var.

första dygnet är bland det värsta
jag varit med om hittills i mitt liv.
hon föddes 14.01 och fick
åka direkt upp på prematuren.
jag syddes ihop, åt lite mat
och åkte sedan upp för att
träffa min lilla tjej.
tiden gick och hon
verkade allt piggare.
runt åtta på kvällen hade jag
fortfarande inte vilat och
Minea verkade stabil så
jag sa åt Christian att åka hem
igen med Julian.
runt tio på kvällen kunde jag
amma för första gången och
läkarna var chockade över
hennes snabba återhämtning.
jag var lättad och åkte ner
till bb för att samla mig.
(första dygnen är jag tvungen att
sova nere på bb och hon
uppe på prematuren)

klockan slog 01.00 och jag
hade fortfarande inte lyckats sova
en ynkaste minut.
det knackade försiktigt på
dörren och två sköterskor kommer in.
dom vill rulla upp mig till
prematuren och säger att läkaren
vill prata med mig.
jag hann tänka mycket under
den hissfärden vill jag lova.

jag möts av en syn jag aldrig
kommer att glömma.
flera personer samt läkaren
står runt min lilla tjej som
nu har fått alla slags slangar
inkopplade. dom pratar, sätter
en nål här, tar ett prov där.
och jag förstår absolut ingenting.
hon hade alltså börjat krampa
och snabbt blivit sämre i sitt mående.
där låg jag. en bit ifrån mitt barn
i en sjukhussäng och fick ta emot
ett besked helt ensam..
jag ville skrika och gråta på
samma gång. jag ville bryta
ihop totalt men ville heller inte
att lilla Minea skulle höra.
jag bet ihop, måste vara stark
inför min dotter tänkte jag.
fast jag gick sönder helt inombords.

och där låg jag, tills klockan
närmade sig halv fyra och
vakade över min lilla tjej.
ögonen gick i kors, för nu hade jag
varit vaken sen nio den morgonen.
och gjort en omfattande operation.
jag blev nerskjutsad igen
och visste inte vart jag skulle
göra av med alla känslor.

jag låg vaken och såg klockan
sakta närma sig sex.
jag ringde Christian som
var nere inom en timme.
vi åt frukost och åkte
upp till M igen.
dagen gick och jag var så
utmattad både psykiskt och fysiskt.
i tre dagar var läget kritiskt.
i tre dagar sov jag minimalt, åt
nästan ingenting och visste varken
ut eller in. kommer hon överleva?
vad händer om hon dör?

17 dagar senare blir vi utskrivna.
hinner vara hemma en timme
för att sedan åka in med ambulans
igen. Minea fick andningsuppehöll
och kontrolleras på sjukhuset
innan vi äntligen kunde åka hem.

i slutet på juni höll vi på att
packa. vi skulle nämligen
flytta tillbaka till torvalla som
vi dumt nog lämnade för stan.
lägenheten var perfekt, egen ingång
bra lekplats alldeles utanför dörren.
härliga grannar och barnvänligt.
lägenheten hade fulla fonder
överallt så vi hade planerat med
nya tapeter, nytt golv, målade
dörrar och köksluckor.
vi levde i lite av en dröm den
sommaren faktiskt.

i slutet på augusti började
Christian fundera på vad han ville
göra till hösten.
han visste inte vad han skulle
jobba med, eller om han ville
börja plugga. då fick jag den
"briljanta" idén om att vi kanske
bara ska dra. testa något nytt nu
när han ändå inte vet vad han vill göra.
Christian hakade på och vi körde.

det tog oss två månader från
idé till verklighet och vips
så var vi nere i Göteborg
i början på oktober.
det började bra, kändes rätt
och vi längtade inte hem.
André & Nina som nu bara
bor en bussresa bort
kom hit och hälsade på.
sedan blev det dags för Julian's
födelsedag och Christians
familj kom ner. Julen ville
vi fira här så några dagar innan
julafton kom Pappa, Sara, Alice
och Angelina hit.

knappt någon snö och
massa regn närmade vi oss
februari och ännu ett
besök hemifrån. min fina
vän Andrea kom hit
och visade runt mig lite i götet.

i slutet på feb åkte vi tåg upp till
Östersund för att spendera 8
dagar tillsammans med familj
och vänner.
& i mitten på mars
tog jag med mig barnen
och åkte till Oslo i tre dagar.

Julian började på dagis i
april och här är vi nu
igen i maj månad. ett år senare.
med fler upplevelser i
ryggsäcken, massa erfarenheter
rikare och en längtan tillbaka
hem till lilla, kalla Östersund.

vilket händelserikt år.
och vilken lycka jag
känner över min lilla
familj. jag älskar er mina hjärtan!